Senaste inläggen

Av Therese Karlsson - 3 december 2014 23:11

Ta vara på tiden säger alla. Det går så fort och kommer aldrig mer igen! Jo tack! Det känns om en evighet sedan som jag var så där flodhäst-stor och hade ont för att minisarna knödde neråt allt för tidigt. Nu är de redan ganska stora, ja det är de faktiskt alla tre. Jag kan se på Hugo ibland och inte förstå att den store killen är min lille skrutt. Vad hände där?! Att han har blivit så stor är ju faktiskt ganska märkligt med tanke på att jag själv inte blivit en minut äldre sedan han kom ut. Tja, drömma kan man ju allt! ;-)

Nu börjar de bli stora Och man borde verkligen försöka ta vara på tiden lite mer. Det är lättare att säga "man" istället för "jag". Det blir inte riktigt lika personligt då. Kanske ett försök att döva ett dåligt samvete lite. Ja vad vet jag. Det jag vet är att snart kommer de hem med en snus under läppen, en cigg i andra handenkonstiga smycken på fel ställen, klädda i någon konstig skinjacka med ännu märkligare pins med små budskap på. Inte vill de mysa i soffan med mamma då. Visst borde man njuta mer av det faktum att min lilla tös hellre har ett pistolhölster runt höften och en bil i handen ist för vackra hårband och dockor medan grabbarna gärna trär varsitt rött hårband med rosor och rosetter över sitt hår. Dessutom är de supermalliga över hur fina de är. Vad hände där kan man undra?! ;-) Visst är det bilar och traktorer som gäller annars även för dem. Jag har starka funderingar på att maila tomten (eller har han Facebook kanske ;-) )
och berätta att han kan lämna den där dockan, som Felicia ska få, hemma för den kommer säkerligen bli liggandes i en låda tillsammans med de övriga tre och damma igen.

Nja, nytt nyårslöfte får nog bli att njuta och ta vara på varandra och på tiden vi har tillsammans men nu, nu kallar sängen. Tidigt uppe, sent i säng!! Man skulle nästan kunna tro att jag är scout och lever efter deras 'motto "men det där var en evighet sedan. Ja i något som känns som ett annat liv. Nej, inte scout, bara en arbetande småbarnsförälder som gärna vill tro att det finns hopp.......

Av Therese Karlsson - 1 september 2014 08:47

Ja, jag vet att det blir bättre när jag åkt därifrån! Ja, jag vet att det är bara att ringa om jag orolig. Men jag inte orolig för att det inte ska bli bättre när åkt. Faktum att det är fruktansvärt att stå på andra sidan fönstret och försöka skratta, vara glad och vinka åt en liten kille som försöker stoppa sina tårar för att forsa. Jag ser hur han frenetiskt torkar sina tårar samtidigt som han replikerar att han älskar mig. Det är baske mig onaturligt för en mor att vända ryggen till sitt tröstlösta barn och gå därifrån skrattandes, vinkandes ! Allt han, sedan, ser är en nonchalant ryggtavla ! Han kan in se mina tårar falla eller hur jag knyter mina nävar hårt för att inte brista helt. Allt jag kan önska och hoppas nu är att fröken kramar honom lika hårt som jag helst av allt skulle vilja göra.

Av Therese Karlsson - 26 augusti 2014 20:11

Efter att ha gått omkring inomhus hela dagen kändes en promenad i solen som ett måste! Jag kopplar upp Faxe samtidigt som jag rullar en klubba runt, runt i munnen! Det är mycket tankar nu! Mycket som behöver redas ut och en grym huvudvärk att bota. Det gör jag, som vanligt, bäst med solen i ansiktet, skogens stig under mina fötter och med min trognaste promenadkompis vid min sida! Jag tillhör ju dem som anser att förskolan är något väldigt bra men när Hugo jobbar så hårt för att motbevisa min tes då är det inte alltid lätt att försvara den! Minisarna är mitt uppe i sin inskolning vilket känns lika delar rätt och tufft! Jobbet har dragit igång igen med buller och brak..... Tänk om bara den där huvudvärken ville släppa nu också. Den gör att jag varken kan tänka klart eller koncentrera mig på det jag vill. Andas in, andas ut..... Djupa andetag! Frisk luft i mina lungor och syre till hjärnan! Solen i ansiktet! Så där som jag vill ha det en kväll i slutet av Augusti. 

Solen drar fram det bästa ur allt levand. Jag möter några glada ansiktet på min väg. En"granne" jag knappt känner stannar och hoppar av sin cykel för att ta några ord! Hon har inte brottom men vem vill ha det en sådan härlig kväll. Tillslut säger vi hej då till varandra, Vi fortsätter åt var sitt håll. Vi tar var sin runda. Ändå sammanstrålade vi just här! Hon på cykel och jag till fots.

Den sista lilla biten hem. Jag hör en fyrhjuling gasa från vårt håll. det är en fin vän som kommit på besök! Jag blir så glad av sådana här spotanbesök. De sätter verkligen guldkant på en annars ganska inrutad vardag! Sädesfälten längs med vägen är inte längre så där vackert gyllene i färgen. Allt regn det sista har gjort dem lika grå som dessa trista dagar har varit! Kan undra hur mkt av den säd som står kvar på åkrarna som faktiskt får gå till sitt rätta syfte och hur mkt som får bli foder. Snart hemma nu och möts av några härliga små leenden! Tindrande ögon.  Mina små grodor. Mina hjärtan. Mitt allt här i världen! De som får min värld att fortsätta snurra. Meningen med att jag finns på denna jord. Aldrig vill jag sluta kram dem. Alltid vill jag att de ska vilja krama mig! Alltid ska jag finnas där för dem. Alltid, alltid, alltid........

Av Therese Karlsson - 11 augusti 2014 21:10

Ett år går så fort och nu är du redan fyra! Vad hände med tiden och vem kan lära mig att stoppa den Jag skulle kunna ge vad som helst för att kunna det just nu! Du har fått stå ut med så mkt under det senaste året och det är inte alltid lätt att vara en liten trotsig kille som fått dubbel konkurens över en natt men imorgon är det din dag! Jag skulle kunna göra allt och lite till för dig och jag älskar dig till himlen och tillbaka! Du är min skatt, mitt allt, min glädje och mitt hjärta! Lyckliga jag som har dig! Älskade unge!

 

Av Therese Karlsson - 19 juli 2014 10:15

Att luta sig tillbaka mot en välvd klippa och lyssna på små kluckande ljud från havet och syrsor som spelar är helt klart avslappnande. Ändå gnager en längtan i hjärtat efter de som är kvar där hemma. En skön trygghet och glädje vilar dock i att veta att de får hundra procent från de som tar hand om dem på ett så fint sätt. För tryggheten i det och för glädjen i ögonen för de som är här är jag evigt tacksam. Att ha fått möjligheten att ge Hugo allt under några dagar har varit mer än underbart men faktum är att jag ska pussa och krama i oändlighet när jag kommer hem. Tack, snälla ni, för all hjälp!

Av Therese Karlsson - 23 juni 2014 22:23

Jag hittade den längst in på hyllan för tjock-tröjor i garderoben. Det var den sista gåvan jag gav dig innan du lämnade oss. På ett vis var det också det sista du gav mig eftersom jag fick med den från din lägenhet en av de sista gångerna den besöktes. Tänk att en liten stickad tröja kan kännas så tung. Ditt grå-melerade hår mot tröjans mörka lila färg var så fint. Du var så fin i den och jag vet att du tyckte mycket om den. Ja inte vet jag om den förtjänar den plats den nu fått. Med ett tryck över bröstet och en brännande känsla av saknad viker jag sakta ihop den igen. Knyter en liten rosett av det band som tidigare prytt din midja. Sedan stoppar jag åter tillbaka den på sin oförtjänta plats i garderoben. Jag gömmer den på samma vis som en skatt grävs ner. Sedan stänger jag dörren igen och går därifrån. En välförtjänt present på en oförtjänt plats men den gör minst ont där den ligger just nu. Så kommer det att förbli ett tag men Du kommer alltid att finnas på en, av mig, medvetet vald plats längst in i mitt hjärta.

Av Therese Karlsson - 28 maj 2014 20:46

Vidd 21 tiden den 28/5-13, alltså nästan på minuten ett år sedan, kröp jag ner i sängen och drog täcket över huvudet! Jag var missmodig! Det hade, dock, varit en fantastisk dag! Jag och Hugo hade spenderat dagen i lekparken tillsammans med några av de finaste jag vet! Vi hade lekt, fikat och mumsat glass.  Det var verkligen kvalitets tid med med min son. Som jag hade längtat efter det! Den sista tiden hade jag inte varit så rolig för honom. Minisarna tryckte på neråt, jag hade ont och var sjukskriven. Jag varken orkade eller kunde busa runt och leka. Det var en pina och inte så mycket för min egen skull som för min OCH Hugos skull. Vi var inte längre lika tighta. Det var en sorg. Samtidigt så kunde ingen annan än jag ta hand om de små i min mage. Vila var ordern. Felicia var dessutom tillväxhämmad! Andreas fick dra ett stort lass här hemma. Det är jobbigt att vilja så mkt men inte kunna! Det var fint att Hugo hade sin far så nära men ledsamt att stå brevid och titta på! 

Just denna kväll ville Hugo att jag skulle lägga honom. Det brukade han inte annars vilja längre! Pappa var nummer ett! Men den här kvällen fick jag och han mysa ordentligt! Det skulle dröja fem dygn tills jag fick se honom igen! Det visst jag inte då. Mina två första delmål var nådda. V 34 var mitt första! Måtte jag bara ta mig dit för lungornas skull mm. Jag hade kommit dit och ytterligare en vecka till. Det var mitt andra delmål. Skulle jag bara fixa att behålla dem i 35 veckor så skulle det kännas så mycket bättre. Då skulle man nästan kunna vara säker på att de små skulle klara sig någorlunda hyfsat! När jag gick och la mig den där kvällen för exakt ett år sedan var jag så lycklig över dagen och kvällen med Hugo men missmodig för jag var less. När jag gick och la mig var vi inne på v 34 +6! Just precis då kändes det galet att tänka på att jag först inte trodde jag skulle få behålla dem inne så här länge och nu helt plötsligt så kändes det som om jag skulle få gå till v 40+ + + ! INGET kändes som om det var på G! Jag var kluven för hur bra det var att de var kvar och samtidigt ville jag inget hellre än att de skulle titta ut! Jag innbillade mig att magen skulle hänga ner till knävecken och bristningarna nå upp till armhålan innan det hela var klart! Jag hade så ont. Jag var så nyfiken på de som var där inne och jag ville få mitt liv tillbaka. Jag ville kunna busa med Hugo. Jag ville kunna ta en promenad som var lite längre än till granngården bakom vårat. Jag ville så mkt och jag ville att minisarna skulle vara kvar ett tag till där de var!


Jag vände på huvudkudden som blivit för blöt av alla tårar och somnade ganska snabbt på Andreas arm! Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig! Två timmar senare vaknade jag av en synda flod! Vattnet hade gått. Fan!!! Kunde jag inte bara hållit tyst! Jag väcker Andreas med orden att jag tror något var på gång att hända nu!! Jag tror att vattnet har gått..... Jorå så var det allt! Jag hade börjat packa Hugos väska och vår väska två dagar innan. Den var inte helt klar! Ringa BB. Bli beodrad att stitta still på toaletten och inte röra mig för det vore dumt att sätta igång det mer än nu av att jag härjar runt! Så där satt jag på toaletten och ringde runt medan Andreas packade klart! Jag hann både väcka min bror och mamma och pappa innan allt ordnade sig. Till slut kom mamma upp och sov hos oss. Hugo sov igenom hela cirkusen och tur var väll det! Tänk vad förvånad han måste ha varit när han vid sex tiden nästa morgon möttes av mormor och farmor som kommit över för att ta över så mormor kunde åka och jobba. Att han dessutom fick veta att de små kommit nu! Tänk vilken chock! Den morgonen startade så långt från kvällen innan man kan tänka sig! Ca 23,00 gick vattnet. Strax efter midnatt var vi på sjukhuset. 05,14 Kom Felicia och en kvart senare kom Lucas! Lycka, skratt, kärlek, tårar och längtan efter Hugo! Den värsta känslomässiga berg och dalbanan någonsin i mitt liv var under neo tiden. Bit ihop och kom igen! En galen resa hade börjat! Ett fantastiskt år och nu skördar vi frukten av allt som hänt! Lyckaliga vi som fått vara med om detta! Det är galet att vi idag är stolta och lyckliga föräldrar till tre små juveler! NI är lycka! Vad var vårt liv innan ni kom till oss!??? 

                                           

Av Therese Karlsson - 6 maj 2014 14:58

Lite halft i panik inser jag att det inte kommer att fungera att handla på torsdag så som jag först hade planerat! Det får bli nu och då menar jag verkligen NU! Jag kastar snabbt på minisarna sina ytterkläder! En mössa hamnar på sne men det struntar jag i för jag är inte säker på att den ens kommer att få vara kvar på huvudet under hela bilresan fram. Vi packar in i bilen och kör hemifrån. Dags för ett besök på Ica!

Jag har tur när jag kommer fram. Det finns parkering precis brevid ett av kundvagnsgaragen och dessutom är det halvfullt. Perfekt! Jag tar en av kundvagnarna, lägger ett par filtar i botten samtidigt som jag suckar lite över att folk inte kan hålla isär mitt och ditt. Jag hade verkligen behövt den där bilvagnen med plats för två barn nu! Hur som helst så stoppar jag ner minisarna i botten på vagnen och känner mig nöjd över att de iaf inte blir kalla om rumpan och inte kan trilla ur där de sitter! Skönt när kundvagnen kunde stå under tak, i kundvagnsgaraget, medan jag stoppade i dem också eftersom det tar lite tid att få i dem en efter en! Sedan småspringer jag in i butiken. Jag bestämmer mig för att inte scanna idag. Känner inte för att scanna all frukt och grönskaer jag har tänkt köpa och brottom har jag eftersom lilla föken passade på att försöka göra en två på vägen in. Jag hade tur att det inte kom ngt då eftersom jag hade glömt blöjor hemma i min stress. Vem vet dock när hon har tänkt försöka igen?!! Vi mäter glada Linda, med brett leende, innanför portarena.  Gulliga hon hjälper mig snabbt när jag inte känner att jag har tid att leta upp de där skoskavsplåsterna som man tydligen måste ha varje år när nya vårskor kommer fram. Sedan ursäktar jag mig och springer voidare in i frukt avdelningen! Emmelie kommer fram och som vanligt skiner solen där hon går! Men vad hjälper det när lillen blir rädd och börjar gråta. Måtte han aldrig behöva glasögon själv eftersom han tydligen redan har utvecklat en fobi för sådana. Vi hastar vidare och fast jag har en nota med mig glömmer jag tydligen hälften! Jag morsar på chefen och jodå, han verkar glad idag med! ;-)  

Sedan tar vi oss snabbt fram mot kassan när jag kommer på att jag glömt köpa bananer! Skit också! Det blir ingen flygande Jakob utan så vi styr tillbaka till avdelningen! Jag greppar en klase bananer och kommer på att paprikorna till pastasalladen också var glömda. Stackars mina minisar som börjar försvinna under alla varor. De blir ledsna där nere i vagnen och Emmelie muntrar upp mig med sitt lilla skämt om att hon ska ta sig sin glasögon eller vända sig bort när vi kommer nästa gång! Linda ser att jag har brottom och hoppar snabbt undan och gör plats för mig när jag ångar på mot kassan! Jag styr fram till Gerd i kassan och möts av ytterligare ett leende! Samtidigt som vi växlar vänliga ord med varandra så inser jag att jag glömt leverpastejen jag ska lägga på minisarnas frukostmackor imorgon. Jag ber Gerd lite lamnt om ursäkt för att jag nu bygger berg på bandet framför henne. När nästan allt är uppe så rusar jag iväg till charken för att hänmta leverpastej och får även med mig korv och korvbröd tillbaka. Lagom när jag kommer fram så börjar berget att minska och Ann Marie har varit gullig att öppna en kassa till under tiden! Gerd har småpratat med mina små, medan hon scannat mina varor, så de kunde sitta kvar i vagnen när jag småjoggade bort till pastejen! Gulle dig Gerd!

Svetten bäörjar pärla sig i pannan på mig och medan jag letar upp betalkorten så har Ann- Marie stängt den andra kassan och kommer bort och börjar plocka i mina varor i kassar. Shit vad skönt!!! Det var PRECIS vad jag behövde just nu! Hon hjälper mig att packa i och att sedan lasta i vagnen! Jag hinner tacka dem för att de varit så gulliga och gjort ett spontanbesök hemma hos mig för ett tag sedan. Jag var inte hemma då utan Andreas tog emot dem men de fina blommorna de hade med sig fick jag njuta av även om jag missade deras sällskap! Nu är det bara att styra ut -och in under kundvagnstaket igen och börja lasta in. Tusen tack för att ni är ni och för att ni ställde upp så fint för mig idag och hjälpte mig! Det bästa av allt är att jag vet att det gjordes för att de ville och kunde och för att de är just de och inte för att de borde eller för att det ingår i deras arbetsuppgift! Jag har helt klart världens bästa arbetskamrater! Tusen tack för idag gulliga ni! 

Presentation


Var dag har något nytt fantastiskt att ge. Det gäller bara att ta vara på det och se skönheten i livet! Vad vore mitt liv utan min otroliga sambo, min familj, vännerna, mitt hem och vår hund?! Det finns så mycket underbart i mitt liv att vara tacksam för

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards